Kosovos frihet bra för alla parter
Av Ndue UkajFör ungefär tio år sedan började jag studera vid Prishtinas Universitet. Det var förbjudet för oss, albanska studenter, att studera på vårt modersmål och därför hade vi inte möjligt att studera i universitetslokaler, eftersom de var tillgängliga bara för serbiska studenter och hade ockuperats av den serbiska regimen. Flera generationer var istället tvungna att studera i improviserade lokaler som egentligen var några källare. Det var hemskt. Verkligen hemskt. Just nu kan jag inte förstå hur vi kunde klara av situationen.
Men det här är bara en sida av historien för den andra sidan var mycket tragisk. Vi kunde inte heller hålla föreläsning i källaren i vår "frihet" för att den serbiska polisen blockerade ofta våra föreläsningar. Under några år visste jag inte ens hur man upplever frihet, eftersom jag kunde hitta frihet bara i poesi och i litteraturen. Jag och mina vänner som studerade litteraturvetenskap vågade inte berätta för polisen (när de stoppade oss på gatorna) att vi var studenter och definitivt inte att vi studerade litteratur och albanskt språk. För om vi hade berättat det hade de slagit oss. Det var förbjudet för oss att läsa väst-litteratur, egentligen var allting förbjudet för oss. Många unga upplevde liknade händelser flera gånger. Jag berättade den här upplevelsen för att förklara bara en liten sida, för det som den serbiska regimen gjorde under många år mot det albanska folket i Kosova.
Tio år efter kriget är Kosova på väg att avsluta den långa processen att blir ett självständigt land. Och i den processen som pågår just nu finns det ett fåtal länder i EU (Cypern, Rumänien), tillsammans med Ryssland som inte vill acceptera Kosova som ett självständig land. Det är fullständigt utopiskt att kunna föreställa sig idag att Kosova kan leva tillsammans med Serbien, ett land som gav oss bara våld. Och fortfarande har de inte förändrat sig. Idag finns det cirka 2.000 människor som den serbiska militären har dödat och ingen har tagit något ansvar för att hitta kropparna som ligger begravda någonstans i Serbien. De har massakrerats och transporterats till Serbien, även barn och gamla människor. Det är förfärligt för deras familjer som fortfarande inte vet var dessa kroppar ligger begravda. Under detta krig har den serbiska regimen dödat cirka 15.000 albaner.
Vår relation med Serbien under nästan hundra år, från den tiden då de inledde ockupation av Kosova har alltid varit med våld och krig. Serbien har försökt att blockera skolan, kulturen, det albanska språket, all utveckling och idag finns det ungefär en miljon albaner som har blivit tvungna på ett eller annat sätt att emigrera.
Jag och min generation som har upplevt den svåra situationen när vi studerade, hade försökt att göra en fredlig motstånd utan krig och våld, alltså icke-våldsprincipen. Vi demonstrerade nästan varje dag under flera månader för mänskliga rättigheter och mot kriget. Det finns många teorier som säger att under tio år (1990-1999), under det systematiska våldet, fick kosovoalbaner sitt inflytande från Moder Teresa som var en albansk nunna och känd i hela världen för fred. Det var ovanligt då i Jugoslavien att skapa en fredlig politik och den linjen ledde kosovoalbanernas ledare Ibrahim Rugova, som var författare. Men ingenting kunde stoppa den serbiska passionen för makt och kontroll över Balkan. Efter den 13 juni 1999 när NATO kom in i Kosova upplevde jag vad frihet, fred, demokrati och perspektiv betyder.
Just nu kämpar Kosova för en framtid utan våld, en framtid integrerad i Europa och Nato och samarbete med alla länder i Balkan, även Serbien. Kosova och det albanska folket är medvetna om den väg som de har valt och oavsett den svåra processen är Kosova beredd för att kämpa.
Nu är det äntligen dags för stabilitet och fred och som hjälp ur det perspektivet, får Kosova och Balkanregionen stöd från EU och från USA. Balkanområdet hade mycket instabilitet tidigare så detta är en väg att kommer fram till en fredlig region. Nu är tiden för positiva förändringar och de förändringarna måste resultera i att Balkan får sin plats integrerad i EU. Förra veckan avslutades de direkta samtalen mellan Kosova och Serbien avslutade utan att något resultat nåddes. Det har konstaterat också av en trojka från USA, EU och Ryssland, som har försökt att få en kompromiss mellan de två parterna. Efter de här utvecklingarna är EU och USA beredda att erkänna Kosovas självständighet. Kosova är sui generis fall i hela världen, det är ett speciellt fall. För att förstå det verkliga situationen i Ballkan, med et stort fokus på Kosova, som idag är en stor fråga i den internationell politiska relationen, måste man kunna ganska mycket om det här problemet i den historiska kontext. Ur denna synvinkel blir det lättare att ha förståelse för det som händer idag i Kosova och Ballkan.
Den historiska dimensionen är den viktigaste för att förstå det som kallas Kosovafrågan, processen som nu närmar sig sitt slut. Alltså det som hänt tidigare och händer nu i Kosova har sin grund i historien, den historia som serbiska Akademin tillsammans med politiska institutionen har manipulerat för nationalistiska intressen som har resulterat i fyra krig. Uppfattningen om den sanna historien är det bästa sättet att eliminera missförståendet och det fördomar som kan påverka i de stora förhandlingarna idag. Området är uppbyggt på en mytologi som har påverkat all utveckling, t.o.m den politiska, och det syndromet lever fortfarande i Serbien.
Det finns faktiskt inte någon anledning att inom EU tveka om Kosovas framtids status. Däremot behöver EU och Sverige bestämma sig så fort som möjligt om en enighet kring Kosova: att acceptera självständighet och hjälpa processen så att det leder till att alla Balkanländer integreras i EU. Det är viktigt för att skapa fred på Balkan och det är det bästa sättet att avsluta en lång period med våld och kris.
Det verkar inte finnas någon chans för fred i Balkan utan att Kosova blir ett självständigt land. Det är inte bara en önskan utan för det albanska folket betyder det över allt annat, egentligen betyder det fred, demokrati, perspektiv, det betyder att leva. Detta faktum vet alla som har tillräckligt information om Kosova, det vet man också i Serbien, landet som har skapat så mycket problem på Balkan under hela 90-talet och som fortfarande vill styra Kosova. Det är en utopisk politik eftersom Kosova sedan 1999 lever utanför Serbien. Serbien bör minska nationalismen och istället söka en rimlig politik för en framtid utan kriser. Genom Kosovas självständighet befrias också Serbien, därför bör Sverige vara en av de första länderna som erkänner självständighet.
